Vart tog tiden vägen?

12 juni 2024 står jag här framför skolan och ska berätta mitt sista tal i grundskolan. Min sista text jag skrev på Maries lektion. Sista gången jag öppnar mitt skåp. Sista gången jag säger hej till lärarna. Snart är allt slut.

Nu har jag gått cirka 890 skoldagar här. Nu börjar resan nå sitt slut. Varje morgon jag har gått upp ur sängen och funderat på om jag ska skippa skolan eller om jag bara ska kämpa på så har jag alltid valt det sista. Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att dagarna har varit många då jag har kommit till skolan med trötta ögon, en slut kropp och en hjärna som önskade att den kunde bada i socker men jag har kämpat, vi har kämpat och vi har kämpat tillsammans så vi har nått dit vi är idag. 

Det finns mer i livet än bara Strandskolan. Man måste bara hitta det rätta. Jag har prövats på Strandskolan, som kompis, individ och annat som jag inte kommer få uppleva igen. När jag började i den här skolan så kunde jag knappt prata inför 3 personer, nu kan jag stå här och prata inför flera klasser. Nu kommer alla vi i 9:an att dela på oss och vissa av oss kommer kanske aldrig mer se varandra igen men minnena finns alltid kvar.

Strandskolan har gett mig minnen som jag aldrig kommer glömma. Till exempel när vi gjorde en film om Gustav Vasa i 5:an, skräckvandringen på öppet hus, innebandymatchen mot lärarna, paddlingen och inte minst de fruktansvärda orienteringsdagarna. Ibland har inte skolan kännt så roligt. Ibland kändes det som att man har stress, ångest,  oro och inte rötter och vingar som lärarna ibland säger. Ibland så har jag nästan gett upp skolan men Strandskolan gjorde så att jag inte gav upp. Strandskolan har gjort så att jag har kommit in på mitt drömgymnasium och mycket mer. 

Det är inte sorgligt att lämna hela grundskolan. Från att gå i femman och vänta på att Karins visselpipa skulle vissla tills nu när jag står här, redo för att gå ut hela grundskolan. Nu står jag här för att ta ett farväl till Strandskolan. Strandskolan har gjort mycket för mig även fast jag inte tror det. 

Större delen av högstadietiden fick jag förtroendet att delta i elevrådet vilket var en lärorik och rolig sak inom skolan som gjorde att man fick lära sig att ta ansvar och vara en talan för en hel klass, vilket gjorde att man behövde samarbeta och komma överens med andra personer.

Snart har jag ätit min sista lunch i skolan. Nu blir det inget mer tyska pratande med kocken och inte heller mer skratt med de andra som jobbar i köket. Ett stort tack till er som faktiskt under det sista året har fått mig att ibland längtat till lunchen då er kvalitet och smak på maten har bevisat att skolmat inte behöver vara smaklös, torrt och tråkigt. Ni har det senaste visat att man kan servera skolmat med god smak och ny inspiration. 

Ibland kan det vara svårt att förstå att de vuxna faktiskt bryr sig om oss elever. 2022 blev min bror som också gick här på skolan sjuk i cancer. Från dag ett så har jag alltid känt att både ni lärare och mina vänner har funnits där för mig även i de mörkaste stunderna. Stort tack till er för hjälpen genom den tiden. 

Jag vill tacka Victoria och Sofia extra mycket för vad dom har gjort för mig. Från att engelskalektionerna har varit ångest, stress och tårar till att faktiskt tycka att det är helt okej. Jag vill också tacka alla lärare i mitt arbetslag men också andra lärare som har varit en del av min utbildning av terminernas gång. 

Nu vill jag tacka Strandskolan och säga hej då för min del, tack.