Trettio år senare - En helt ny värld
2025-02-18 / Juniorambassadörerna för Europaparlamentets ambassadörsskoleprogram
Trettio år har gått sedan Sverige, tillsammans med Finland och Österrike, blev medlem i Europeiska unionen. Nu ser världen helt annorlunda ut och utmaningarna är massiva, både utifrån och inifrån. EU-samarbetets framtid kommer i hög grad att hänga på om unionen förmår att hålla ihop och enas om vägen framåt.
Nu är världen helt annorlunda. Demokratin är på global tillbakagång för 18:e året i rad, vi har krig och konflikter i vår närhet, stormaktsrivaliteten är tillbaka på nya nivåer, kanske står världen inför ett stort handelskrig och nationalism och protektionism ökar i hela världen. Vi har en president i USA som förespråkar amerikansk isolationism, som hotar med handelskrig och att ta vad han vill ha, vare sig det handlar om Panamakanalen eller Grönland.
Då fanns länge en utbredd svensk skepticism mot samarbetet och medlemskapet, idag är svenskarna bland de mest positiva till EU i hela unionen. Tilliten till EU låg på 64 procent i den senaste Eurobarometermätningen från hösten 2024, en femteplats jämfört med ett EU-genomsnitt på 51 procent.
Visst kan och bör vi fortsatt granska EU-förslag kritiskt och kan vara oense om olika sakfrågor. Det är dock endast en liten minoritet som ifrågasätter att EU behövs, att ett starkare EU är nödvändigt och att Sverige har en viktig roll att spela i samarbetet. Det europeiska projektet har under sina 70 år konstant utsatts för yttre och inre kriser och detta brukar leda till att samarbetet stärkts. Nu är utmaningarna dock massiva, både utifrån och inifrån. EU-samarbetets framtid kommer i hög grad att hänga på om unionen förmår att hålla ihop och enas om vägen framåt.
En tid av stor oreda
Det största osäkerhetsmomentet är förstås vad USA:s nytillträdde president kommer att hitta på. Tullar och handelskrig kommer att skapa obalanser i den globala handelspolitiken. Europa är så integrerat i globala värdekedjor att vi påverkas också av tullar som inte drabbar oss direkt. Sannolikt har vi dock inte sett slutet på vad som kan riktas mot enskilda europeiska länder.
Hotet om att sluta stödja Ukraina och få fram en snabb fred är mycket oroväckande. Visst vill alla ha fred men det måste ske på Ukrainas villkor. Det är inte vad som tycks ligga i korten nu när Putin och Trump samtalar. Oavsett det amerikanska agerandet, kommer alla de europeiska NATO-länderna att behöva öka sina försvarsutgifter. De behöver också intensifiera sitt ekonomiska och politiska stöd till Ukraina så att landet står så starkt som möjligt när förhandlingar än börjar.
Ett USA som gått ur Parisavtalet, som ökar sin produktion av fossila bränslen (drill baby, drill) och stryper de klimatsatsningar som Biden genomförde, blir inte en partner att räkna med i det akuta omställningsarbete som världen måste göra. EU måste därför fortsätta att ta det globala ledarskapet.
Att-göra-listan är lång. EU ligger efter globalt vad gäller konkurrenskraft och innovation. Två italienska före detta premiärministrar, Enrico Letta och Mario Draghi, har skrivit varsin rapport om vad som behöver göras för att reformera och stärka den inre marknaden, förenkla och främja innovation och forskning. Det finns många kloka idéer i dessa rapporter och kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har lovat att lägga fram konkreta förslag i slutet på februari.
Det bästa sättet att stå emot hot om tullar och handelskrig är att ha en stark ekonomi och att se till att den inre marknaden generar mer tillväxt inom EU. Detta har vi vetat länge men det är oerhört svårt att få igenom de förslag som ministrar egentligen har kommit överens om för flera år sedan.
En uppdatering av miljö och klimatmålen är också på väg, policydokumentet Industrial Clean Deal kommer inom kort och har ambitionen att kombinera klimatsatsningar med regelförenkling och tillväxt och social hänsyn. Det finns en utbredd kritik mot att klimatmålen är för långtgående, men man får hoppas att kommissionen står emot pressen att urholka ambitionerna. Den senaste tiden har en mycket stor mängd lagar sett dagens ljus och en del är onekligen byråkratiska och svåra att tillämpa. Förenklingar, inte minst för de små företagen, vore välkommet.
EU måste också förbereda sig inför utvidgningen. Den processen fick en skjuts framåt i samband med att Europeiska rådet sade ja till att inleda förhandlingar med Ukraina och Moldavien (och Georgien, men de ligger nu på is). Länderna på Balkan har väntat i många år och de måste få signaler om att denna gång är det på riktigt. Samtidigt är t ex Serbien på väg allt längre bort från EU och allierar sig istället med Ryssland och Kina. Montenegro, och även Albanien och Nordmakedonien, gör dock framsteg även om mycket återstår. Kandidatländerna måste göra sitt, men även EU måste förbereda sig självt för att bli större. Det betyder förändringar i budgetprioriteringarna men också beslutsprocedurerna måste ses över och i vissa utrikesfrågor, t ex sanktioner, bör man framgent övergå till majoritetsbeslut.
Det största osäkerhetsmomentet är förstås vad USA:s nytillträdde president kommer att hitta på. Tullar och handelskrig kommer att skapa obalanser i den globala handelspolitiken. Europa är så integrerat i globala värdekedjor att vi påverkas också av tullar som inte drabbar oss direkt. Sannolikt har vi dock inte sett slutet på vad som kan riktas mot enskilda europeiska länder.
Hotet om att sluta stödja Ukraina och få fram en snabb fred är mycket oroväckande. Visst vill alla ha fred men det måste ske på Ukrainas villkor. Det är inte vad som tycks ligga i korten nu när Putin och Trump samtalar. Oavsett det amerikanska agerandet, kommer alla de europeiska NATO-länderna att behöva öka sina försvarsutgifter. De behöver också intensifiera sitt ekonomiska och politiska stöd till Ukraina så att landet står så starkt som möjligt när förhandlingar än börjar.
Ett USA som gått ur Parisavtalet, som ökar sin produktion av fossila bränslen (drill baby, drill) och stryper de klimatsatsningar som Biden genomförde, blir inte en partner att räkna med i det akuta omställningsarbete som världen måste göra. EU måste därför fortsätta att ta det globala ledarskapet.
Att-göra-listan är lång. EU ligger efter globalt vad gäller konkurrenskraft och innovation. Två italienska före detta premiärministrar, Enrico Letta och Mario Draghi, har skrivit varsin rapport om vad som behöver göras för att reformera och stärka den inre marknaden, förenkla och främja innovation och forskning. Det finns många kloka idéer i dessa rapporter och kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har lovat att lägga fram konkreta förslag i slutet på februari.
Det bästa sättet att stå emot hot om tullar och handelskrig är att ha en stark ekonomi och att se till att den inre marknaden generar mer tillväxt inom EU. Detta har vi vetat länge men det är oerhört svårt att få igenom de förslag som ministrar egentligen har kommit överens om för flera år sedan.
En uppdatering av miljö och klimatmålen är också på väg, policydokumentet Industrial Clean Deal kommer inom kort och har ambitionen att kombinera klimatsatsningar med regelförenkling och tillväxt och social hänsyn. Det finns en utbredd kritik mot att klimatmålen är för långtgående, men man får hoppas att kommissionen står emot pressen att urholka ambitionerna. Den senaste tiden har en mycket stor mängd lagar sett dagens ljus och en del är onekligen byråkratiska och svåra att tillämpa. Förenklingar, inte minst för de små företagen, vore välkommet.
EU måste också förbereda sig inför utvidgningen. Den processen fick en skjuts framåt i samband med att Europeiska rådet sade ja till att inleda förhandlingar med Ukraina och Moldavien (och Georgien, men de ligger nu på is). Länderna på Balkan har väntat i många år och de måste få signaler om att denna gång är det på riktigt. Samtidigt är t ex Serbien på väg allt längre bort från EU och allierar sig istället med Ryssland och Kina. Montenegro, och även Albanien och Nordmakedonien, gör dock framsteg även om mycket återstår. Kandidatländerna måste göra sitt, men även EU måste förbereda sig självt för att bli större. Det betyder förändringar i budgetprioriteringarna men också beslutsprocedurerna måste ses över och i vissa utrikesfrågor, t ex sanktioner, bör man framgent övergå till majoritetsbeslut.
Håller EU ihop?
Kanske är den största utmaningen i Europa idag den inre enigheten. Vi har sett hur Ungern gång på gång har utmanat EU:s enighet vad gäller stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. På senare tid har de fått stöd från Slovakien och i Österrike väntas Herbert Kickl, ytterligare en beundrare av Putin, bli ny kansler. Opinionsundersökningar ger också Andrej Babis, ännu en högerpopulist, ledningen inför parlamentsvalet i Tjeckien i höst. I Tyskland ökar stödet för AfD som har en liknande agenda. Marine Le Pen har goda chanser att bli Frankrikes nästa president. Det är orimligt att länder som snarare väljer Putin än EU ska kunna fortsätta att blockera viktiga beslut. Frågan om EU:s enighet är större än någonsin.
Konditionalitetsmekanismen i budgeten måste bli ännu tydligare och användas mer. Det är inte rimligt att europeiska skattepengar går till länder som konsekvent bryter mot fördragets grundvärderingar. Europeiska unionen kommer att behöva fatta tuffa beslut den närmaste tiden, både om interna reformer men också utrikespolitiskt.
Det polska ordförandeskapet, som tog över vid årsskiftet, har säkerhet som tema. Ekonomisk, militär och politisk säkerhet. Det stämmer väl överens med de svenska politiska målen och samarbetet mellan Sverige och Polen har alla förutsättningar att bli bra. Polens premiärminister Donald Tusk har också hittills visat stort ledarskap.
Det lurar många hot och oroliga tider väntar. Men det bästa sättet för EU att stå emot är att ha en stark ekonomi och en politisk enighet. Det är helt klart ett helt annat EU idag än för trettio år sedan.
Texten till denna artikel är skriven av Cecilia Malmström och är hämtad från www.europakommentaren.se
Kanske är den största utmaningen i Europa idag den inre enigheten. Vi har sett hur Ungern gång på gång har utmanat EU:s enighet vad gäller stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. På senare tid har de fått stöd från Slovakien och i Österrike väntas Herbert Kickl, ytterligare en beundrare av Putin, bli ny kansler. Opinionsundersökningar ger också Andrej Babis, ännu en högerpopulist, ledningen inför parlamentsvalet i Tjeckien i höst. I Tyskland ökar stödet för AfD som har en liknande agenda. Marine Le Pen har goda chanser att bli Frankrikes nästa president. Det är orimligt att länder som snarare väljer Putin än EU ska kunna fortsätta att blockera viktiga beslut. Frågan om EU:s enighet är större än någonsin.
Konditionalitetsmekanismen i budgeten måste bli ännu tydligare och användas mer. Det är inte rimligt att europeiska skattepengar går till länder som konsekvent bryter mot fördragets grundvärderingar. Europeiska unionen kommer att behöva fatta tuffa beslut den närmaste tiden, både om interna reformer men också utrikespolitiskt.
Det polska ordförandeskapet, som tog över vid årsskiftet, har säkerhet som tema. Ekonomisk, militär och politisk säkerhet. Det stämmer väl överens med de svenska politiska målen och samarbetet mellan Sverige och Polen har alla förutsättningar att bli bra. Polens premiärminister Donald Tusk har också hittills visat stort ledarskap.
Det lurar många hot och oroliga tider väntar. Men det bästa sättet för EU att stå emot är att ha en stark ekonomi och en politisk enighet. Det är helt klart ett helt annat EU idag än för trettio år sedan.
Texten till denna artikel är skriven av Cecilia Malmström och är hämtad från www.europakommentaren.se