Tio år på Strandskolan

När jag i lågstadiet såg upp på högstadiet kändes det som en helt annan värld. Alla vi tjejer i A-klassen som var ett stort gäng, som sen i mellanstadiet splittrades till flera olika. Jag minns hur sur jag blev när jag och några vänner blev bannade från skogen i tvåan för att vi hade gått för långt in, hur vi alltid hade så bråttom ut på rasterna för att hinna först till gungorna, och hur vi gick från att köra ching hela rasterna i trean, för att sen gå över till burken under mellanstadiet. Mellanstadiet, då vi hade en enda lärare som stannade genom alla år. Alla vikarier vi hade, och alla avsnitt Zombie vi kollade med Pia, för att sedan lämnas på en cliffhanger när vi helt plötsligt inte fick se mer.

Sen kom högstadiet. Högstadiet, då vi spenderade varenda rast i de där fula fåtöljerna och spelade samma gamla vanliga spel tills de alla blev blockade av skolan. Högstadiet, då jag blivit tröttare än aldrig förr när skolan helt plötsligt blev lite mer seriös och inte längre lika kul. Trots det har högstadiet varit några år jag länge kommer minnas när jag nu avslutar mina år här.
Jag kommer aldrig mer sitta och låtsatsjobba på SO-lektionerna för att jag inte orkade göra uppgifterna, jag kommer aldrig mer komma sent för att bakdörren var låst, aldrig mer lägga Cooprushen varendaste rast, och jag kommer aldrig mer längta efter den där notifikationen från Vklass om att lektionen är inställd. Under alla dessa år har det inte känts som om jag har växt mycket alls, men när jag nu som niondeklassare kollar tillbaka på lågstadieeleverna blir det lättare att förstå varför jag tyckte allt var så stort då. Jag har snart spenderat tio år på den här skolan, och det känns läskigt att jag efter sommaren aldrig mer kommer komma tillbaka. Nu är jag snart 16, och jag minns knappt mina första år här. Trots det kommer jag alltid uppskatta mina minnen härifrån när jag nu ska påbörja nästa kapitel i livet.