Tack
2024-05-30 / Katja Wallberg
Idag står vi här tillsammans, redo att avsluta vår tid på Strandskolan. Tiden har gått fort. Katja 11 år, som för fem år tog sitt första steg in genom huvudentrén, kan knappt förstå att hon snart ska ta sitt sista. Precis som alla andra här inne har jag sett fram emot dagen vi ska gå ut nian. Ända sedan sexårs då jag gav min ros.
Utan att tänka mig för har jag längtat, hela tiden har jag haft blicken mot det framför mig. Det är inte förrän nu, nu när vi står här då längtan förvandlas saknad. Redan saknar jag långa plågsamma genomgångar, highfives av Jamil i korridoren och ett ex antal klassråd för att slippa jobba. Tiden då engelskaglosor var det tuffaste man kunde tänka på, kommer aldrig tillbaka. Seglet och Kajutan, platserna jag spenderat mina senaste fem år på. Platserna jag både uppskattat och änglats över. Platserna jag skrattat i mängder på, så mycket att det gjort ont i magen. Platserna jag bundit ovärderliga vänskapsband på.
Samtidigt har jag också utmanats. Med vänskaper kommer argumentationer och bråk. Med skratt kommer också gråt. Jag har gjort bort mig på alla olika sätt som finns. Sagt korkade saker, vickat på stolen tills det helt plötsligt smäller. Konsekvenstänket har inte alltid räckt till, men utan dessa utmaningar hade jag inte varit den jag är idag. Om ett par dagar kommer vi att gå ut nian, en dag som kommer att vara fylld med både glädje och sorg.
Tillsammans kommer vi att sakna, vi kommer att sakna den trygghet Strandskolan har gett oss. Men vi kommer också att vara redo, redo att släppa taget och gå vidare. När vi som minst anar det kommer vår saknad att förvandlas till minnen. Jag kommer att minnas fredagsfys med Karin i gympasalen. Samma gympasal som vi tre år senare hade killsnack med Jörgen i. Raster som bestod av spurter till Coop, och Marie som plockar en och annan energidryck, samtidigt som hon har en egen kaffekopp i handen.
Tillsammans minns vi också alla dessa SO prov som aldrig kommit tillbaka. Jonas skyller på Roffe, Roffe på Jonas. Vem som faktiskt är seg med att rätta får vi troligen aldrig veta. Tack Strandskolan för att du har gett mig och oss alla dessa fina stunder att minnas. Tack för att du har gett mig så många chanser trots att jag svikit dig, och tack till mina fantastiska lärare. Utan ert engagemang och stöd skulle det inte funnits någon Strandskolan. Idag står vi här tillsammans, redo att avsluta vår resa här på Standskolan, redo att ta det stora klivet vidare.
Samtidigt har jag också utmanats. Med vänskaper kommer argumentationer och bråk. Med skratt kommer också gråt. Jag har gjort bort mig på alla olika sätt som finns. Sagt korkade saker, vickat på stolen tills det helt plötsligt smäller. Konsekvenstänket har inte alltid räckt till, men utan dessa utmaningar hade jag inte varit den jag är idag. Om ett par dagar kommer vi att gå ut nian, en dag som kommer att vara fylld med både glädje och sorg.
Tillsammans kommer vi att sakna, vi kommer att sakna den trygghet Strandskolan har gett oss. Men vi kommer också att vara redo, redo att släppa taget och gå vidare. När vi som minst anar det kommer vår saknad att förvandlas till minnen. Jag kommer att minnas fredagsfys med Karin i gympasalen. Samma gympasal som vi tre år senare hade killsnack med Jörgen i. Raster som bestod av spurter till Coop, och Marie som plockar en och annan energidryck, samtidigt som hon har en egen kaffekopp i handen.
Tillsammans minns vi också alla dessa SO prov som aldrig kommit tillbaka. Jonas skyller på Roffe, Roffe på Jonas. Vem som faktiskt är seg med att rätta får vi troligen aldrig veta. Tack Strandskolan för att du har gett mig och oss alla dessa fina stunder att minnas. Tack för att du har gett mig så många chanser trots att jag svikit dig, och tack till mina fantastiska lärare. Utan ert engagemang och stöd skulle det inte funnits någon Strandskolan. Idag står vi här tillsammans, redo att avsluta vår resa här på Standskolan, redo att ta det stora klivet vidare.