Låt oss minnas
2024-06-04 / Jacqueline Taylor
För drygt 10 år sedan klev vi in i den här skolan med osäkra steg, och för ungefär en månad sedan fick vi uppgiften att skriva ett avslutningstal. Det är en stor, vidsträckt grop av tid- ändå känns det som fem långa minuter. Jag har suttit och fingrat på tangenter så länge att man skulle kunna tro att jag vant mig, att jag vet just vilka ord och knep jag ska använda mig av för att säga hejdå. Ändå är det den svåraste uppgiften jag hittills fått. För mig kommer det aldrig finnas ett riktigt avslut på min tid här, för personerna jag träffat, sakerna jag lärt mig och minnena jag skapat. Så mycket om jag skulle kunna, och vilja klaga på den här skolan, vet jag innerst inne att den varit en av de viktigaste sakerna i mitt liv.
Att upprätthålla några som helst vänner fanns inte, och jag kände aldrig att jag hörde hemma. Hemma kändes inte som hemma heller, med bråk och skiljsmässa och den nya lillasystern som kvickt blev favoritbarnet. Men bakom hellokitty plåstrade knän och tårfläckiga kinder fanns det något, någon som lös upp hela vägen till högstadiet för mig— nämligen min absolut bästa kompis, och troligen den finaste människan jag haft äran att få känna- Misan. Bland småsint tonårsdrama, hemmaproblem och alla de andra problem min skolgång präglats av har hon varit en konstant i mitt liv, och jag är förevigt tacksam för henne.
När vi ändå pratar om tacksamhet, är det jag är absolut mest tacksam över från grundskolan personerna jag träffat. Bland annat mina andra bästaste vänner, Natasha och Hiba, som gjort gråt till skratt och rädsla till längtan- men också söta, fina klasskamrater som alltid haft en varm, god, välkomnande energi, jag menar personer som Elize och Evelina, som på något sätt alltid har ett leende på läpparna- som alltid lyckas smitta av sig på en själv. Jag är också extremt tacksam för alla vänner jag förlorat. Jag älskar dem alltid, även om jag inte får fira dessa minnen med dem längre.
Jag är tacksam för de lärare som trodde på mig när F-varningar var så frekventa att jag började ljuga om betygen för pappa, som Jonas- han som försäkrade mig att jag kunde ta saker på min egen tid och som alltid uttröck att han var stolt över mig och fick mig att känna mig så himla trygg fastän jag och Gigi var de jobbigaste ungarna i hela klassrummet. Gudrun, som jag var så säker aldrig tyckte om mig fast fortfarande satt med mig timmar efter skolan och med mjuka, försiktiga ord guidade mig genom arbetet. Jag är även tacksam för Marie, som pushat mig till att alltid vara LITE bättre, fastän det varit frustrerande. Robert, som gång på gång lyssnat på mig grina arslet av mig på grund av mer klassiskt småsint tonårsdrama. Jamil, som aldrig varit en riktig lärare men fortfarande alltid kommer att vara min favorit. Han stod ut med lilla, spralliga, jobbiga jag och har stöttat och guidat mig genom så mycket i livet. Alla gånger han prishasslat mig på cafeét och alla obetalda skulder jag har till honom verkar ändå ganska värt våran tid tillsammans, och jag vet att honom kommer jag aldrig kunna tacka nog.
Många personer och minnen härifrån kommer att suddas ut till blotta baktankar för mig, och jag vet att jag också kommer att bli blott en baktanke för många här- men låt oss aldrig glömma. Låt oss aldrig glömma alla de timmar som spenderades på skratt istället för arbete, alla kompisgrupper vi gled in och ut ur och alla lärare som gjorde skolgången antingen lite bättre eller lite sämre. Låt oss aldrig glömma varandra och allt det som strandskolan gett oss under dessa år. Låt oss komma tillbaka på småsyskonens öppet hus var och vartannat år och minnas. Låt oss alltid minnas tiden här på Strandskolan.