1780 dagar

I snart 1780 dagar har jag gått i den här skolan, och att snart tillbringa sin allra sista dag på den plats som har varit ens andra hem i snart 10 år känns helt overkligt. Och nu är dagen snart kommen, den dagen som har känts som en oändlighet under alla dessa år , men som nu är så nära att man knappt kan fatta det, sista dagen i skolan.

Men låt oss kolla tillbaka på min tid här på Strandskolan. När jag började på fyren hade jag precis flyttat till Tyresö, jag var ny, kände ingen och var såklart mycket nervös. Men det tog inte lång tid innan jag hade försummat tankarna och hittat min trygga punkt i skolan, tillsammans med vänner och mina nya lärare. Jag har alltid varit en väldigt pratglad kille, så när jag började i Strandskolan var att prata och vara störig på lektionerna mitt sätt att lära känna folk. Det var så jag träffade Robin. En energifylld och ganska onormal pojke med en frisyr som ifrågasatte hans tankar om nazismen, en pojke som på sitt kalas klädde ut sig till kaptenkalsong och sprang runt i kalsonger och mantel och ropade dem magiska orden. Vi matchade energi och var nog därför otroligt jobbiga att handskas med. Trots utskällningar, totala sågningar på utvecklingssamtal och ett antal hemmejl i veckan lärde vi oss ingenting, och fortfarande har vi nog inte lärt oss, speciellt inte Robin. Även fast att det absolut värsta som finns är att förlora mot Robin och höra dem hjärtskärande orden, “ Tack för visat intresse” och att du obehagligt nog har bitit mig i huvudet så är du och har varit en mycket fin kompanjon.

Mellanstadiet började, nu var helt plötsligt inte det viktigaste längre att hinna först ut till kompisgungan , att kasta kula och leka med pokémon kort blev helt plötsligt töntigt. Nu började skolan faktiskt på riktigt. Prov, läxor och långa lektioner var omskakande, mellanstadiet som man så mycket hade längtat till var inte lika roligt som man faktiskt hade tänkt sig. Men trots det så har jag även träffat och lärt känna många fina människor. Jag minns mellanstadiet mest som en period med mycket lärarbyten. Men såklart finns det lärare som har haft mycket inflytande på än på kort tid. Sofia Agerheim, hon gav 11 åriga Sixt, en helt ny syn på kungen, knappt visste jag då vad kungen hette, men tack vare Sofia visste då 11 åriga jag saker som en mycket pratglad 11 åring kanske inte borde veta. Tack vare Sofia har jag även fått spartips som kommer gynna mig gott i framtiden. Sen har vi Fredrik, Fredrik som lämnade skolan med den största cliffhanger som jag har varit med om. Dagen Fredrik började påbörjade han ett experiment som han sedan skulle fortsätta dagen efter. Hur experimentet slutade fick vi aldrig veta, för dagen efter hade Fredrik gått in i väggen.

Högstadiet, tre år av provångest och stress. En period där man har varit så nära att gå in i väggen av alla Jonas inlämningsuppgifter, Anders duggor och Roberts labbrapporter. Men även en period av mycket glädje, vänskap och skratt. En period där jag har haft väldigt roligt och byggt upp en stark vänskap med många fina personer. Jag kommer att minnas allt, alla Coop rusher, mängder av enkäter där jag framstått att vara en missbrukare. Jag kommer att minnas alla lökiga lunchraster. Alla Roberts berättelser om hans polare, och Anders ständiga hyschande. Men framförallt kommer jag minnas alla roliga stunder och allt skratt med mina fina vänner. Tack för att ni funnits här och gjort högstadiet så mycket roligare och till min bästa tid här på Strandskolan. Min kära morbror sa en gång ett klokt citat till mig som lyder “ Bättre att hålla tyst och låta lärarna tro att du är dum, än att öppna munnen och bevisa det”. Jag kan med stolthet säga att jag inte har följt dem orden. Därför skulle jag vilja be om ursäkt för allt som jag har ställt till med under åren. Förlåt Marie för att du har behövt stå ut med mitt sjungande, förlåt Anders för att jag har varit störig, förlåt Carol för filen jag tog sönder, förlåt Jaime för att du behövde sopa upp glaset efter att jag råkade slå sönder lampan med biljardkön, och förlåt Chrille för att jag kastade en pappersboll i ditt huvud.

Men jag skulle även vilja tacka så mycket. Tack Robert,Marie,Victoria, Anders, Jonas. Tack för att ni stått ut med oss under dessa år. Tack för att ni har funnits där och gett oss en bra utbildning och förberett oss för livet som kommer. Men det finns en person på skolan, som jag skulle vilja ge ett extra tack till, Jamil Jedidi. Trots ett hårfäste som gargamel och en ganska dålig musiksmak, så vill jag ändå ge dig ett stort tack. Inte nog med att du är som en bästa vän för hela kajutan och troligtvis hela skolan så kan jag lugnt säga att du har räddat vår tid på högstadiet. Utan dig Jam hade jag inte kunnat krossa Maja i FIFA på lunchrasterna och utan dig så hade vi troligtvis hängt med C-klassen vid det här laget, då förstår du att du verkligen har räddat oss. Trots att det inte blev någon skön grillkväll eller något facetime samtal med Forsberg, så är jag mycket tacksam att ha dig som polare. Men bara för detta så betyder det inte att du inte behöver passa dig på lärarmatchen. Tack Jamil. Fotbollen är något som alltid funnits där för mig, men det är också något som jag kan jämföra mycket med skolan. Ibland går det bra med många framgångar, spelet rullar på och man har starkt självförtroende. Men precis som i skolan finns det också många motgångar, men att ge upp vinner man ingenting på, och jag älskar att vinna, det är därför jag fortfarande inte gett upp.

Men precis som i en fotbollsmatch, så finns det en slutsignal. Och snart kommer slutsignalen att blåsas och min match här på Strandskolan vara över. Och med det kan jag säga att det har varit både min roligaste men också jobbigaste match. Ett sista tack vill jag ge till min klass, 9B. Och nu kan jag lugnt säga att vi har varit både den störigaste men också den bästa klassen. Inte för att konkurrensen har varit så hög, C-klassen har ju inte direkt alla indianer i kanoten. Så tack 9B och tack Strandskolan för den här tiden. Jag kommer alltid att minnas er, men nu är det dags för mig att gå vidare.