1581 dagar
2024-05-30 / Maja Blakkestad
Jag vet att jag bara har gått här i ungefär fyra år, och jag vet att jag inte är en så kallad day one. Men det spelar egentligen ingen roll, för i slutet av dagen är det en sak alla här har gemensamt. Det är dig, Strandskolan.
Nu, efter fyra år , står vi här vid dagen vi alltid tänkte var så långt bort. En dag som är fylld av förväntan, men också fruktan. Jag har skrivit många versioner av det här talet. Ändrat, tagit bort, lagt till. För hur ska man kunna summera dessa fyra år på bästa sätt? I fyra år, 1581 dagar, har jag tillhört dig Strandskolan. Jag minns den där dagen för 1581 dagar sedan, när jag kom till klassrummet för första gången. Ny tröja, nyfärgat hår, skinny jeans. Jag var nervös, men jag var redo. Redo för något nytt. Jag placerades snett bakom Todde, och jag möttes direkt av hans snälla ögon. Tack Todde, för att du var och är en trygg punkt, och för att framför allt du och Smilla gjorde min första tid här så enkel. Den här dagen var början på något nytt. Något nytt som skulle utvecklas till något stort och till det i mitt liv jag är mest tacksam för.
Nu, efter 1581 dagar, står jag här och den fråga jag fått mest ekar i mitt huvud. “Vad kommer du att sakna mest med Strandskolan?". Vad är det egentligen jag kommer sakna mest?
Jag kommer sakna att förlora alla Fifa matcher mot nians största gamers Edvin och Sixten.
Jag kommer sakna alla lökiga fotbolls-raster där man dagligen fick höra att Axel var “waste of talent”. Alla enkäter vi fick fylla i under åren, där man ljög om den goda arbetsmiljön när alla i 9b vet att det man fyllde i inte var en gnutta sant. Alla Jonas nyhetskahoot som Robin MÅSTE ha fuskat på, för hur kan man vinna varje gång? Det här är vad jag kommer sakna. Alla minnen vi har tagit del av tillsammans. Många fina, men även några åt motsatsen. Inte för att riva upp några gamla sår, men innebandymatchen är nog en dag vi aldrig kommer glömma, hur mycket vi än vill det. Vi kommer alltid skylla den där förlusten på C-klassen, och den förödmjukelsen kommer vi aldrig att förlåta. Men vi tackar ändå för visat intresse, och i slutändan har det blivit ett minne vi kommer bära med oss. Ett minne skapat av oss, tillsammans. Minnen kan nog vara bland det finaste vi har. Ett minne kan man ta fram då och då. Luta sig mot om man vill eller behöver.
Därför skulle jag vilja passa på att tacka er mina fina vänner, för att jag har fått skapa dessa minnen med er. Tack för att ni förgyllt mina dagar med skratt och kärlek. Tack för att ni alltid får mig må mitt bästa jag. Mycket i livet handlar om att göra avtryck. Det finns människor som är med och formar en som person, på gott och ont. Människor som lämnar avtryck på andra fast de inte ens märker det själva. Du gjorde det Strandskolan. Du och människorna här formade mig. Jag kommer alltid fortsätta sträva efter att hitta den människan jag vill komma att bli, och det hoppas jag att ni också gör.
Nu, efter 1581 dagar, står jag här och ska tacka dig Strandskolan. Tack för allt du gav mig.
Du gav mig medgångar, men också motgångar. Du fick mig inte vilja gå upp ur sängen vissa dagar, men det var också på grund av dig jag faktiskt gjorde det. Tack Strand för att du såg mig. Du såg mig stressad som om jag trodde att världen skulle gå under, du såg mina ögon glittra av pirrig kärlek, och framför allt såg du mig sprudlande lycklig. Vi kommer gå ut från de här dörrarna idag och vi kommer blicka framåt. Vara nyfikna på vad framtiden har att ge oss. Ibland kommer vi se tillbaka på dig Strandskolan och minnena vi har här. I början kommer det kanske kännas vemodigt och vi kommer vilja komma tillbaka hit för en minut, för med minnen kommer också känslan av nostalgi. Men med tiden kommer vi inse att du faktiskt har blivit en del av oss, som vi kommer bära med genom livet. Det kommer vi alltid vara evigt tacksamma för. Nu, efter 1581 dagar, står jag här och börjar det bli dags för mig att avsluta det här talet och med det även avsluta min tid här på Strandskolan. Tack för allt, vi ses väl aldrig igen.
Nu, efter 1581 dagar, står jag här och den fråga jag fått mest ekar i mitt huvud. “Vad kommer du att sakna mest med Strandskolan?". Vad är det egentligen jag kommer sakna mest?
Jag kommer sakna att förlora alla Fifa matcher mot nians största gamers Edvin och Sixten.
Jag kommer sakna alla lökiga fotbolls-raster där man dagligen fick höra att Axel var “waste of talent”. Alla enkäter vi fick fylla i under åren, där man ljög om den goda arbetsmiljön när alla i 9b vet att det man fyllde i inte var en gnutta sant. Alla Jonas nyhetskahoot som Robin MÅSTE ha fuskat på, för hur kan man vinna varje gång? Det här är vad jag kommer sakna. Alla minnen vi har tagit del av tillsammans. Många fina, men även några åt motsatsen. Inte för att riva upp några gamla sår, men innebandymatchen är nog en dag vi aldrig kommer glömma, hur mycket vi än vill det. Vi kommer alltid skylla den där förlusten på C-klassen, och den förödmjukelsen kommer vi aldrig att förlåta. Men vi tackar ändå för visat intresse, och i slutändan har det blivit ett minne vi kommer bära med oss. Ett minne skapat av oss, tillsammans. Minnen kan nog vara bland det finaste vi har. Ett minne kan man ta fram då och då. Luta sig mot om man vill eller behöver.
Därför skulle jag vilja passa på att tacka er mina fina vänner, för att jag har fått skapa dessa minnen med er. Tack för att ni förgyllt mina dagar med skratt och kärlek. Tack för att ni alltid får mig må mitt bästa jag. Mycket i livet handlar om att göra avtryck. Det finns människor som är med och formar en som person, på gott och ont. Människor som lämnar avtryck på andra fast de inte ens märker det själva. Du gjorde det Strandskolan. Du och människorna här formade mig. Jag kommer alltid fortsätta sträva efter att hitta den människan jag vill komma att bli, och det hoppas jag att ni också gör.
Nu, efter 1581 dagar, står jag här och ska tacka dig Strandskolan. Tack för allt du gav mig.
Du gav mig medgångar, men också motgångar. Du fick mig inte vilja gå upp ur sängen vissa dagar, men det var också på grund av dig jag faktiskt gjorde det. Tack Strand för att du såg mig. Du såg mig stressad som om jag trodde att världen skulle gå under, du såg mina ögon glittra av pirrig kärlek, och framför allt såg du mig sprudlande lycklig. Vi kommer gå ut från de här dörrarna idag och vi kommer blicka framåt. Vara nyfikna på vad framtiden har att ge oss. Ibland kommer vi se tillbaka på dig Strandskolan och minnena vi har här. I början kommer det kanske kännas vemodigt och vi kommer vilja komma tillbaka hit för en minut, för med minnen kommer också känslan av nostalgi. Men med tiden kommer vi inse att du faktiskt har blivit en del av oss, som vi kommer bära med genom livet. Det kommer vi alltid vara evigt tacksamma för. Nu, efter 1581 dagar, står jag här och börjar det bli dags för mig att avsluta det här talet och med det även avsluta min tid här på Strandskolan. Tack för allt, vi ses väl aldrig igen.