Vandringar bland stenstatyer och i gravkammare

Vi flög söderut med en liten propellerkärra till staden Popayán. Den är känd för sin låga, vita koloniala bebyggelse i stadskärnan. Staden skadades svårt i en jordbävning 1983, men återuppbyggdes i gammal stil. I stadens katedral råkade vi hamna mitt i en begravning. Men när den avlidne bars in, så slank vi ut. På kvällen åt vi middag på en mexikansk restaurang som rekommenderades i Lonely Planet. Dessa rekommendationer är ofta riktigt bra, men har den nackdelen att alla som reser efter Lonely Planets stigar hamnar där. Vi mötte resans första svensk. (Det skulle också bli den enda!). Bodil var från Stockholm, såg ut som 25, men var +40 och reste ensam genom Ecuador och Colombia.

Från Popayán fortsatte resan i en minibuss. Det var lite upp och ner över berg och dalar och på en bergstopp stannade vi för lunch. Där såg vi också den första omfattande militärposteringen. Detta område var behärskat av Farc-gerillan under många år. Något förvånade fick vi kliva av bussen några mil utanför San Agustin för att ta taxi den sista biten. Detta var tydligen planerat och förde det med sig att vi fick lift ända fram till vårt hotell, som låg några kilometer utanför stadskärnan, men granne med den stora arkeologiska parken.

Efter att vi checkat in skyndade vi oss upp till parken för att hinna in innan de stängde för dagen. De var inte så stressade och frågade om vi ville ha en engelsktalande guide, vilket vi ville. De ringde in en sådan och efter tio minuter dök hon upp.

Rundturen blev en stor upplevelse. De stora stenskulpturerna är ytterst välgjorda och lockar till spekulationer om kulturen som härskade här från cirka år 1 till 900. De hade inget skriftspråk så historiker och arkeologer får pussla med det som finns. De är eniga om att det endast är ett fast och komplicerat samhälle som kan åstadkomma dessa statyer, gravkammare och begravningsritualer.

Vår guide bidrog också till att göra turen till något extra. Catharina tyckte att hon var underhållande, medan jag var mer bekymrad över de sanslösa historier som hon berättade. De innehöll historier om hur både människor och djur hamnat i Sydamerika innan kontinentaldriften separerade kontinenterna. Om hon verkligen trodde på sina historier vet vi ju inte. Dock hjälpte hon oss med att ta ett par potentiella julkort, med tomteluvor och allt.

Hon berättade också att hon hade en son som bodde i Sverige och att vi var de första svenskar som hon guidat. När hon nämnde sonens namn förstod vi plötsligt att han var bortadopterad, men att hon hade lite kontakt med honom.

Boendet var verkligen bra och så hade det sin ägare Cesar. Vi hade haft kontakt med honom tidigare via nätet för att boka bil och chaufför, men det var kaffe som verkligen förde oss samman. Cesar hade ungefär 300 kaffebuskar och odlade sitt eget kaffe. Dessutom rostade han det och givetvis malde han det själv också. När han fick klart för sig att jag och Catharina dricker vårt kaffe svart ville han få oss att prova olika malningar och rostningar. Jösses vilket kaffe han kunde få fram. Och så lärde vi oss att provsmakarna av kaffe testar orostat kaffe. Ju hårdare man rostar kaffe, desto mer av koffeinet försvinner. Espresso är alltså inte starkt utan är nästan tomt på koffein.

Och det bästa kaffet odlar man på mellan 1600 och 1700 meters höjd över havet. När jag lite okunnigt frågade om man valde sydsluttningar för kaffeplantagerna förklarade Cesar att så här nära ekvatorn betyder väderstrecken på sluttningarna ingenting.

Cesar berättade också om hur han börjat bygga sitt hotell för drygt tio år sedan, men på grund av inbördeskriget kunde han inte färdigställa det förrän 2012. De första åren var mycket svåra ekonomiskt, men 2014 tog det fart och gick allt bättre. Åren efter har varit rekordår för honom och han var ett av tecknen vi såg på att Colombia inom några år kommer att utvecklas till att bli ett av Sydamerikas främsta turistländer.

Eduardo som jobbade på hotellet blev vår första bekantskap med colombianer som bara kan spanska, men som verkligen anstränger sig för att förstå turisterna som bara pratar engelska. Allt gick att ordna.

Hotellet hjälpte oss att boka en rundtur med en minibuss i området. Den tog oss först till ett fotostopp vid floden Rio Magdalena som rinner hela vägen till Karibiska sjön vid Cartagena. Sedan fick vi vår första bekantskap olika gravkammare i ett litet stadsmuseum. Där hade de bland annat en mycket pedagogisk bildserie i stora affischer  som beskrev att de hade det bra, spanjorerna förstörde allt men att området nu hämtat sig från deras härjningar.

När vi stod och tittade ut över en dalgång med floden Rio Magdalena i botten frågade jag vår guide om vad det var som växte i till synes räta linjer på bergssidan. Han förklarade att det var kaffebuskar som odlare planterade där de kom åt. Han pekade också ut sockerrörsfält på bergssidorna och dungar med bambu. De senare växte i fem år och var sedan klara som byggnadsmaterial. Att skörda dessa grödor ser mer ut som bergsbestigning än som skördearbete.

Vi gjorde sedan ett stopp på ett litet sockerraffinaderi. Det låg strategiskt mitt bland sockerrören. En okunnig person hade nog lätt kunnat missta den lilla verksamheten för en kokainfabrik. Jag blev personligen överväldigad över att få se en sockerrörspress som drevs via rem av en liten dieselmotor.

Efter att vi fått stå och vänta i en timme vid ett vägbygge hamnade vi på dagens första gravfält. Här blev vi tillfrågade om vi kunde delta i en promotionfilm och säga vad vi tyckte. Det gjorde vi så gärna. Regissören ville endast att vi la till en inbjudan till alla att besöka området. Som tack fick han ta kort på oss för vårt julkort. Han lovade att inte skratta när vi skrudade oss i tomteluvor och delvis gömde oss bakom en stor staty. Det blev sedermera vårt julkort.

Efter Colombias hösta vattenfall, lunch med rysk/amerikansk mor och son under tak i hällregn, ytterligare ett gravfält och slutligen ett lite mindre vattenfall var vi klara för dagen.