Tio år på Strandskolan
2024-05-30 / Alma Kusoffsky
När jag först började på Strandskolan var jag väldigt nervös och till och lite rädd. Jag kände en rädsla för att behöva tänka på läxor. Jag tyckte att eleverna på högstadiet var så stora och läskiga. Men jag var samtidigt väldigt taggad på att börja skolan. Jag kände mig stor, stor för att jag inte gick på dagis längre. Nu när jag går i 9:an så känner jag mig inte alls stor.
Jag känner mig fortfarande lika liten som när jag började skolan, fast det är jag inte. Jag trodde aldrig att denna dag skulle komma när jag går ut grundskolan. Jag tänkte att det var en evighet kvar tills att jag skulle gå ut 9:an. Det kändes nästan som ett fängelse och jag aldrig kommer här ifrån. Men nu tio år senare så känns det som att jag började här igår, och att jag inte har åldrats, trots att jag har det.
Jag kommer ihåg när jag var liten och undrade hur jag skulle se ut som tonåring, jag trodde nästan att jag aldrig skulle bli det, jag skulle aldrig bli tonåring eftersom att det var så långt kvar. Men det gick snabbt som blixten. Jag har inte alls någon aning om vad jag ska göra efter grundskolan eller efter gymnasiet. Nu ställs jag inför mycket mer ansvar, ansvar som jag drömde om som liten. Mycket som föräldrarna kunde ta ansvar för, måste jag nu ta ansvar för själv.
Jag trodde att det skulle vara lättare och att jag skulle känna en frihet, men så känns det inte.
Allt gick så snabbt och jag vet inte vad jag ska göra näst. Men trots att jag inte har någon aning om vad jag ska göra efter gymnasiet så känner jag ändå en skön känsla. En känsla av att äntligen få lämna denna skola. Jag kommer inte sakna bråken med alla mina kompisar. Betygen som stressat ihjäl mig och pressen av att prestera bra och få bra resultat. Men det har också gjort att jag kan släpa loss från alla mina så kallade “kompisar” som endast fick mig att må dåligt. Jag kan ta med mig av mina känslor jag känt och händelser som hänt i denna skola. Jag kommer att sakna alla Coop rusher mellan lektionerna. Jag kommer sakna att sitta längst bak i klassrummet med mina kompisar och bara prata hela lektionen, istället för att jobba. Framförallt så kommer jag att sakna mina kompisar. Att inte kunna träffa dem varje dag, det känns konstigt. Nu är min resa här i strandskolan slut och ett nytt kapitel startar för mig.
Jag kommer ihåg när jag var liten och undrade hur jag skulle se ut som tonåring, jag trodde nästan att jag aldrig skulle bli det, jag skulle aldrig bli tonåring eftersom att det var så långt kvar. Men det gick snabbt som blixten. Jag har inte alls någon aning om vad jag ska göra efter grundskolan eller efter gymnasiet. Nu ställs jag inför mycket mer ansvar, ansvar som jag drömde om som liten. Mycket som föräldrarna kunde ta ansvar för, måste jag nu ta ansvar för själv.
Jag trodde att det skulle vara lättare och att jag skulle känna en frihet, men så känns det inte.
Allt gick så snabbt och jag vet inte vad jag ska göra näst. Men trots att jag inte har någon aning om vad jag ska göra efter gymnasiet så känner jag ändå en skön känsla. En känsla av att äntligen få lämna denna skola. Jag kommer inte sakna bråken med alla mina kompisar. Betygen som stressat ihjäl mig och pressen av att prestera bra och få bra resultat. Men det har också gjort att jag kan släpa loss från alla mina så kallade “kompisar” som endast fick mig att må dåligt. Jag kan ta med mig av mina känslor jag känt och händelser som hänt i denna skola. Jag kommer att sakna alla Coop rusher mellan lektionerna. Jag kommer sakna att sitta längst bak i klassrummet med mina kompisar och bara prata hela lektionen, istället för att jobba. Framförallt så kommer jag att sakna mina kompisar. Att inte kunna träffa dem varje dag, det känns konstigt. Nu är min resa här i strandskolan slut och ett nytt kapitel startar för mig.