Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

Avslutningstal

2024-05-31 / En elev i år 9

Jag minns fortfarande när jag skulle lämna över en ros till niorna när jag gick på fyren. Jag tyckte att niorna var så läskiga att jag började gråta precis innan, men när jag var där och lämnade rosen så insåg jag att det inte var så farligt. 

Att det är jag som kommer att stå där och ta emot en ros från en ifFyren om några veckor är helt sjukt att tänka. Att jag efter tio år på Strandskolan ska lämna den för gott. Det känns som en befrielse och som något sorgligt då jag gått i den här skolan i tio år. Tio år av de grå-gula golven, de röda tegelväggarna och av matsalen som är kall oavsett vilken årstid det är. Jag minns lågstadiet där jag sprang omkring i skogen och lekte med vem som helst, det spelade ingen roll vilken klass man gick i eller med vem det var man lekte med, det enda som räknades var att man hade kul. Alla lektioner var mest lek och ingenting spelade egentligen någon större roll, man hade korta dagar och jag spenderade mycket tid på fritids efter skolan eftersom mina föräldrar ofta jobbade sent. Jag minns att jag inte förstod varför de äldre eleverna bara var inomhus och kollade på sina mobiler. Jag tänkte att jag aldrig skulle göra det och jag tyckte att verkligheten var mycket roligare än en skärm och jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bli en sådan som var beroende av mobilen.

När vi började i fyran så blandades klasserna om. Jag gillade inte klassen eftersom det var den stökigaste. Jag hade inte några som jag kände speciellt bra när jag började men blev snabbt vän med några i min nya klass. Vi bytte även lärare hela tiden vilket var något som kändes konstigt. Det var flera gånger jag trodde att vi fått en lärare som skulle stanna, men några månader senare var den borta och det var nästa lärares tur att undervisa oss. Mellanstadiet var den bästa perioden på skolan. Jag hade vänner som jag älskade och skolan var något som var lite utmanande men fortfarande så att man inte behövde bry sig speciellt mycket om den.

Sedan började jag i högstadiet och mycket förändrades, det var som att kliva in i en helt ny värld på en så bekant plats. En värld med nya lärare, nya lokaler och nya förväntningar på mig själv. Högstadiet har varit en period med mycket prov och läxor. Jag hade stor prestationsångest när jag började högstadiet, vilket gjorde att jag ofta gjorde en sista minuten plugg innan det var prov.
Men som tiden här på högstadiet har gått har mina förväntningar på mig själv sänkts, och jag har accepterat att jag inte behöver få högsta betyg hela tiden och min ångest inför betyg har definitivt blivit bättre. Det var även på högstadiet som jag till slut förstod varför högstadieeleverna jag sett använde sina mobiler och valde att vara inomhus istället. Det är mycket skönare och jag undrar hur 8-åriga jag skulle reagera om hon såg vem hon blivit, någon som hon sa att hon aldrig skulle bli. Nian har känts som en evighet och som en kort stund. Alla nationella prov som vi haft har varit en stressig period och äntligen kommer allt att vara över. Att veta att jag aldrig kommer att komma tillbaka efter sommarlovet känns otroligt skönt, som en befrielse, ett slut på den tio år långa resan som har varit Strandskolan. Nu är den här resan slut, men det är bara början på nästa.

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren