Göteborg, På resande fot med familjen Hägglin:
GPS eller papperskarta på promenaden?
2015-06-24 / Anders Hägglin
När man tar sig fram i städer som är nya för oss så gäller det att läsa på en del och utnyttja guideböckerna. Ofta kan man också få lite lokala kartor från hotell och turistbyråer. Personligen håller jag papper för en stark informationsbärare som inte slutar att fungera på grund av att batteriet tar slut. En papperskarta ger också mer överblick jämfört med den lilla skärmen på en telefon. Men den moderna tekniken gör framsteg.
Efter en mycket bra frukost på Singharat guest house skulle vi gå på en promenad genom staden. Det fanns en väl beskriven sådan i vår nyinköpta Lonely Planet. Med hjälp av hotellets kartskiss över centrala Luang Prabang skulle detta gå som en dans enligt mig. Men mitt ressällskap ville inte dansa den dansen med mig. Så istället visade det sig att Christoffer inte bara hade en stadskarta i sin telefon, han kunde även ladda ner Lonely Planets City Walk.
Vår första anhalt blev Traditional Arts and Ethnology Centre som visar utställningar om olika minoritetsfolk i Laos. En intressant sak var att traditionella kläder vi sett i Yunnan i Kina var mycket snarlika ett minoritetsfolks kläder i norra Laos. I butiken köpte vi ett par sjalar och kunde betala med kreditkort, något som inte är självklart i Laos.
Förr var minoriteterna inte väl sedda i den centralstyrda kommunistiska diktaturen men nu visas de upp på bästa sätt.
Kvinnor klädda såhär blev vi fotograferade med i Yunnan.
Och det kändes lite bättre att shoppa loss i den här butiken. Vi tror att det var genuint loatiskt hantverk.
Christoffer poserar i sin nya scarf.
och genast måste denna nyhet förmedles hem till "henne".
Sedan klättrade vi ett antal meter upp på kullen Phu Si för att beskåda stupan That Chomsi som syns över hela staden. Hur många av stadens 50000 innevånare som är munkar vet jag inte men det kryllar av buddhistkloster och buddhastatyer, plus att man bör gå upp på morgonen för att titta på munkarna när de vandrar genom staden och får mat av stadsborna. (Vi avstod från det och sov istället.) På toppen tittade vi ut över staden, undersökte resterna av fundamentet till en luftvärnskanon samt förfasades över försäljningen av småfåglar som man köpte för att släppa fria. De flög inget vidare och försäljarna kunde oftast fånga in dem igen och sälja dem en gång till.
Sedan klättrade vi ett antal meter upp på kullen Phu Si för att beskåda stupan That Chomsi som syns över hela staden. Hur många av stadens 50000 innevånare som är munkar vet jag inte men det kryllar av buddhistkloster och buddhastatyer, plus att man bör gå upp på morgonen för att titta på munkarna när de vandrar genom staden och får mat av stadsborna. (Vi avstod från det och sov istället.) På toppen tittade vi ut över staden, undersökte resterna av fundamentet till en luftvärnskanon samt förfasades över försäljningen av småfåglar som man köpte för att släppa fria. De flög inget vidare och försäljarna kunde oftast fånga in dem igen och sälja dem en gång till.
Rapport från trumstället
Efter en mängd stopp med anknytning till Buddha blev det hamburgare till lunch som motvikt till alla nudlar. Givetvis avåt vi dessa på en restaurang där vi blev omgivna av andra svenska turister. För att bättra på medicineringen mot malaria avvek vi från vår rutt och tog oss till Utopia Bar för en gin&tonic.
Efter en mängd stopp med anknytning till Buddha blev det hamburgare till lunch som motvikt till alla nudlar. Givetvis avåt vi dessa på en restaurang där vi blev omgivna av andra svenska turister. För att bättra på medicineringen mot malaria avvek vi från vår rutt och tog oss till Utopia Bar för en gin&tonic.
Rapport från passagen av bron
Via den vingliga bambubron tog vi oss över floden till en annan sida av Luang Prabang. Vid brofästet ligger restaurangen Dyen Sabai där vi fortsatte medicineringen mot malaria, man kan ju aldrig vara för säker. Denna mindre turistiska del av staden bjöd till exempel på en marknad för tjockteveapparater, en gigantisk kanot, den finska skolan samt en ödetomt som Catharina tyckte vi skulle bjuda på. Istället blev det middag på Dyen Sabai och jag vill minnas att det då beställdes drinkar som var bra mot annat än malaria.
Via den vingliga bambubron tog vi oss över floden till en annan sida av Luang Prabang. Vid brofästet ligger restaurangen Dyen Sabai där vi fortsatte medicineringen mot malaria, man kan ju aldrig vara för säker. Denna mindre turistiska del av staden bjöd till exempel på en marknad för tjockteveapparater, en gigantisk kanot, den finska skolan samt en ödetomt som Catharina tyckte vi skulle bjuda på. Istället blev det middag på Dyen Sabai och jag vill minnas att det då beställdes drinkar som var bra mot annat än malaria.
Bron används bara när vattenflödet i floden tillåter och den försvinner nog då och då i vattenmassorna.
Det är lite vingligt och sjöben är en bra sak att ha vid passage.
Dyen Sabai bjöd på både dricka mat och lugn.
Lite svårt för oss som helst sitter.
Någon som behöver en tjock-TV. Vi vet var de säljs.
Eller lite ris av olika sorter och kvalliteter
Denna kanske är något för nästa drakrodd.
Den finska skolan i Luang Prabang
Här är tomten som Catharina vill köpa. Hugger man sig genom vegetationen så kommer man till floden.
Undrar vad det där är för något som de dricker
Nattmarkanden fick avsluta våra strapatser denna dag. En nattmarknad som är ett unikum i det att man inte blir antastad varje sekund av olika försäljare. Det var bara att glida runt och då och då fråga efter priset som alltid var genant lågt.
Nattmarkanden fick avsluta våra strapatser denna dag. En nattmarknad som är ett unikum i det att man inte blir antastad varje sekund av olika försäljare. Det var bara att glida runt och då och då fråga efter priset som alltid var genant lågt.
Luang Prabang är ett av Unescos världsarv. Detta beror på stadens blandning av arkitektur från den franska koloniala tiden och den traditionellt laotiska. Eftersom staden inte bombades under kriget finns det mycket kvar.
Läs artikeln på På resande fot med familjen Hägglin | Till skoltidningen På resande fot med familjen Hägglin