Göteborg, På resande fot med familjen Hägglin:
Båtar, byar och människor längs Mekong
2015-06-22 / Anders Hägglin
Mekongfloden är en av de största i världen och givetvis är de engagerade länderna inte helt överens om hur resurserna i floden skall fördelas. De är inte ens överens om vad de kommit överens om. Men vattnet rinner ännu ända från Tibet ner till deltat i Vietnam och vi hoppas att vattnet får fortsätta med det länge än.
Vi kom fram till Mekongfloden i staden Nong Khiaw med hjälp av lift från vår värdshusvärd och deras Toyota pickup. Vi konstaterade att stadens ATM (bankomat) var under reparation och tog en öl och ställde oss sedan i kön för transport uppför floden mot vår resmål för nyår, den lilla byn Muang Ngoi Neua.
Denna del av Mekongfloden är farbar stora delar av året men de forsar som vi tog oss upp igenom skulle jag inte vilja passera med båt under högvattensäsong. Turistbåtarna tar folk ända upp till gränsen mot Vietnam i norr och jag misstänker att paret med cyklar ombord skulle ta sig dit. Vår ursprungliga plan var att åka norrut här för att sedan åka söderut ända till staden Luang Prabang. Eftersom laotierna byggt en damm över floden fick vi lägga om planerna. Det visade sig sedan att dammen inte var färdig och vi fick se den från bussen när vi for förbi via landsväg några dagar senare.
Allt forslas på floden, något annat sätt att transportera saker och personer finns helt enkelt inte. Detta är väglöst land.
De inhemska båtarna är långa och smala och klarar hyfsat grunt vatten men inte de elaka stenarna som sticker upp här och var. Dock vill jag inte vara med om att få motorstopp med en sådan farkost i någon av forsarna för då ställer sig båten tvärs i vattnet. Turisterna färdas nerför floden i kanoter av olika slag som sedan körs upp lastade på båtar på ett sätt som myndigheter i Sverige skulle ha åsikter kring.
Denna del av Mekongfloden är farbar stora delar av året men de forsar som vi tog oss upp igenom skulle jag inte vilja passera med båt under högvattensäsong. Turistbåtarna tar folk ända upp till gränsen mot Vietnam i norr och jag misstänker att paret med cyklar ombord skulle ta sig dit. Vår ursprungliga plan var att åka norrut här för att sedan åka söderut ända till staden Luang Prabang. Eftersom laotierna byggt en damm över floden fick vi lägga om planerna. Det visade sig sedan att dammen inte var färdig och vi fick se den från bussen när vi for förbi via landsväg några dagar senare.
Allt forslas på floden, något annat sätt att transportera saker och personer finns helt enkelt inte. Detta är väglöst land.
De inhemska båtarna är långa och smala och klarar hyfsat grunt vatten men inte de elaka stenarna som sticker upp här och var. Dock vill jag inte vara med om att få motorstopp med en sådan farkost i någon av forsarna för då ställer sig båten tvärs i vattnet. Turisterna färdas nerför floden i kanoter av olika slag som sedan körs upp lastade på båtar på ett sätt som myndigheter i Sverige skulle ha åsikter kring.
Under timmen på båten hann man prata lite med ett par resenärer. Killen i blått på bilden är ifrån USA. En holländare bredvid mig tyckte det var ytterst udda att amerikanen inte hade körkort. Han förklarade att om man bott hela sitt liv på Manhattan så var ett månadskort på New York Transportation det enda man behövde.
Kvinnan i blått är multieuropé. Hon kom från Belgien och hade med sig sin sexårige son. Deras gemensamma språk var franska. När bilden tas sitter grabben längst fram i båten med ett äldre tysk par som de stött på i kön till båten. Där talade grabben tyska så det stod vilda till, som man pratar tyska, högt och ljudligt. Det visade sig att kvinnan var australiensisk medborgare och på väg dit för att bosätta sig där. Lite udda att det engelska språket definitivt inte var hennes bästa gren.
Under timmen på båten hann man prata lite med ett par resenärer. Killen i blått på bilden är ifrån USA. En holländare bredvid mig tyckte det var ytterst udda att amerikanen inte hade körkort. Han förklarade att om man bott hela sitt liv på Manhattan så var ett månadskort på New York Transportation det enda man behövde.
Kvinnan i blått är multieuropé. Hon kom från Belgien och hade med sig sin sexårige son. Deras gemensamma språk var franska. När bilden tas sitter grabben längst fram i båten med ett äldre tysk par som de stött på i kön till båten. Där talade grabben tyska så det stod vilda till, som man pratar tyska, högt och ljudligt. Det visade sig att kvinnan var australiensisk medborgare och på väg dit för att bosätta sig där. Lite udda att det engelska språket definitivt inte var hennes bästa gren.
Vi for en timme uppför floden och klev iland. Vi mötte vår nye värdshusvärd redan på bryggan. Han var inte svår att identifiera eftersom han heter Gabriel och är från Värmland. Dock kom han inte ihåg att han skulle få gäster från Sverige så när vi tilltalade honom på svenska blev han något överraskad, men fann sig omedelbart och ledde vägen fram till våra bungalows som låg utmed floden. Inte många stjärnor där inte men vi var medvetna om standarden och hade avstått från Gabriels lite finare hotell inne i byn.
Vi for en timme uppför floden och klev iland. Vi mötte vår nye värdshusvärd redan på bryggan. Han var inte svår att identifiera eftersom han heter Gabriel och är från Värmland. Dock kom han inte ihåg att han skulle få gäster från Sverige så när vi tilltalade honom på svenska blev han något överraskad, men fann sig omedelbart och ledde vägen fram till våra bungalows som låg utmed floden. Inte många stjärnor där inte men vi var medvetna om standarden och hade avstått från Gabriels lite finare hotell inne i byn.
Efter att vi installerat oss tog vi en liten promenad genom byn. Något annat än små promenader går det inte att ta i denna lilla by som helt lever på backpackers som tar sig dit. Vi fann en lugn vrå på restaurangen Riverside som hängde ut över floden. Efter lunch vilade vi oss i form för nyårsfirande.
Efter att vi installerat oss tog vi en liten promenad genom byn. Något annat än små promenader går det inte att ta i denna lilla by som helt lever på backpackers som tar sig dit. Vi fann en lugn vrå på restaurangen Riverside som hängde ut över floden. Efter lunch vilade vi oss i form för nyårsfirande.
Det visade sig att vi kom ut lite sent och de flesta köken hade redan stängt för kvällen. Längst ner på gatan fann vi till slut en öppen restaurang och vi fyra tillsammans med två thailändska tjejer och en thailändsk kille, som inte kände varandra, satte oss runt samma bord. Vår lilla grupp utvecklades sedan under kvällen till ett strålande internationellt kalas med folk från massor av länder.
Läs artikeln på På resande fot med familjen Hägglin | Till skoltidningen På resande fot med familjen Hägglin