Vad händer med barnen?

Mäns våld mot kvinnor och i nära relationer är ett stort och fruktansvärt socialt problem i samhället. Ingen kvinna ska behöva frukta sin livskamrat. Men i och med att våldet många gånger sker mellan partners som också håller ihop i flera år, finns det ofta fler familjemedlemmar i hushållet. Fler som påverkas av skriken, slagen och skräcken. Frågan är: vad händer med dem? De oskyldiga som bara råkar befinna sig i samma rum när pappa vrålar åt mamma. Vad händer med barnen?

Enligt studien ”Våld mot barn 2022” publicerad av Stiftelsen Allmänna Barnhuset, har 1 av 10 barn i Sverige någon gång upplevt våld i hemmet. Studien grundar sig på svar från 5 800 elever från årskurs 9 i grundskolan. Ett flertal andra studier pekar på samma resultat, skriver Uppsala universitet i en sammanfattning. Detta är med andra ord inget ovanligt. Någon du känner eller rent av du själv kan mycket väl uppleva eller har upplevt fysiskt eller psykiskt våld mellan föräldrarna.  

Man ska dock inte tro att alla barn är passiva bisittare under övergreppen. Det händer att även de deltar aktivt i konflikter. Brutaliteten kan nämligen riktas sig direkt till barnet eller barnen i familjen. Vid dessa tillfällen försöker det skydda sig själv, sina syskon eller försvara modern, med risk för dess egen säkerhet. Sådana barn utvecklar en känsla av ansvar och tar en roll av förmyndarskap trotts att de är så unga. Dessa exempel visar mer sällan symtom på ångest om man jämför med de barn som i stället distanserar sig från familjemedlemmar. Man en så ung individ inte ska behöva bära ett sådant ok. De ska aldrig behöva ansvara för deras föräldrars handlingar eller känna plikten att beskydda.

Händelser där hårda ord haglar eller slag delas ut är obehagliga och något som skapar en otrygghet. Att barn tar skada som följd av dessa händelser kan för många vara uppenbar. Men man bör lägga på minnet att olika barn upplever olika våld och därmed tolkar situationerna på olika sätt. På grund av detta kan menen variera. Detta skriver Åsa Källström om i en avhandling för Uppsala universitet från 2004. Ett barn som separerar pappans personlighet från hans handlingar blir i övervägande av fallen aggressivt och antisocial. Vid en sådan typ av situation kan det viktiga behovet av närhet till andra människor bli minimalt. Barnet kanske inte har någon som det kan vända sig till för att få hjälp och stöd. I slutändan kan det bli en mycket ensam person med få relationer. Ensamheten kan i sin tur formas till depression och ångest. Andra barn som kopplar faderns våldshandlingar direkt till honom har större risk för att tidigt falla in i depression, ångest och/eller få traumasymtom. Men med lite tur kan de hitta en stöttepelare hos mamman eller någon utanför hemmet eftersom de fortfarande kan behålla viljan till att socialisera med andra människor. Utgången blir alltså den samma oavsett relation till pappan, men barnets upplevelse, personlighet och det sociala nätverket utvecklas olika.

För individer som omges av ständiga övergrepp mellan nära och kära drabbas av än fler psykiska och fysiska belastningar. Barnet kan få magsmärtor, utveckla sömnproblem, koncentrationsproblem samt få svårt att uttrycka känslor. Detta kommer påverka flera delar av deras liv utanför hemmet. Skolans krav kan bli allt för höga att nå när barnet inte kan koncentrera sig under lektionerna och därmed halka efter i undervisningen. Något som blir ytterligare en stress. Sömnbristen är en bidragande faktor till koncentrationssvårigheterna, men det hindrar även barnets kroppsliga utveckling. Under de timmar som vi sover sker oerhört viktiga processer i kroppen som barnet går miste om, vilket kan påverka dess hälsotillstånd i framtiden. Besvären med att utrycka känslor kan leda till ytterligare hinder att skapa nära och meningsfulla band till såväl föräldrar så som andra relationer.

Det är mycket vanligt att barn som lever med våld omkring sig drabbas av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I och med detta återupplever barnen i fråga olika trauman i form av återkommande kraftfulla minnesbilder i drömmer eller under vaket tillstånd. De är ofta överdrivet vaksamma om sin omgivning och är därmed lättskrämda samt lättretliga, nervsystemet är i detta skede fullkomligt överbelastat. En form av flyktbeteende kan visa sig genom att de försöker fly från traumat genom att undvika allt som har med det att göra. Konsekvenserna kan bli allvarliga, till exemplet att barnet rymmer hemifrån. Visserligen blir en sådan situation en väckarklocka för föräldrar så som andra i omgivningen. Kanske blir barnets agerande den knuff som får mamman att packa deras väskor och lämna pappan. Kanske gör äntligen lärarna en orosanmälan till polisen om barnet inte kommer till skolan. Men ska verkligen barnet i fråga behöva rymma från sitt hem för att en förändring ska ske? Räcker det inte med blåmärken, krossade möbler eller förtryckande fraser för att förstå att något är fel?

Att växa upp i en svärm av aggressivitet och hot ger en stor inverkan på hur man ser på världen. Värderingar och relationen till andra människor kan bli mycket komplicerade. Man kan bli fientlig och oförutsägbar, något som kan vara hanterbart som liten. Men ju äldre en person blir desto allvarligare blir också konsekvenserna. Hen kan börja utöva makt och kontroll genom våldshandlingar i hens egna nära relationer. Kanske en framtida partner och eventuella barn. Alltså bildas ett nytt hem med misshandel, med nya barn som också de blir märkta. Aldrig har ordspråket ”våld föder nytt våld” varit mer överensstämmande. Men ju längre tiden går desto mer utvecklas samhället. Med en gnutta tur kanske samhällets värderingar och insatser för att trygga människors säkerhet utvecklar den allmänna värderingen om att misshandla är fel. Kanske skolans uppfostran av barn har en stark positiv påverkan. Även ett barn som kommer från det värsta kan lära sig hur man ska behandla andra.

Konsekvenserna av otrygga hem och våldsamma relationer är enorma och går över gränsen för vad en enskild person kan reda ut. För att på något vis förebygga och i slutändan kväsa detta problem behövs stora insatser från flera håll. Skolan är en perfekt utgångspunkt eftersom barnen befinner sig där under en stor del av sin uppväxt. Genom lärande kan medvetenheten höjas hos det utsatta barnet om hur alvarliga förhållandena hemma är, vilket gör att det kanske söker hjälp tidigare. Som vuxen kan förädlarna i deras ställe tidigare reagera på om ett förhållande är osunt innan det briserar, om de har kunskapen med sig. Att göra hjälporganisationer mer självklara att kontakta är ett tveklöst alternativ. Så länge man vet att dem finns så är det i alla fall en öppning för kommunikation. Exempel på sådana organisationer är Kvinnojouren, polisen, BRIS och som sagt, en kontakt på skolan.

Att barn ska få växa upp i trygghet står i Sveriges grundlag (barnkonventionen) och det är straffbart att bryta detta, så kallat barnfridsbrott. Vi har därmed ett ansvar att värna om och skydda dessa små liv, inte bara etiskt utan även juridiskt. Ändå är våldet mer närvarande än vad vi kanske vågar erkänna. Vi behöver våga ta vårt ansvar, så att barnet slipper. För vad händer om vi inte gör det? Kommer fler uppleva otrygghet och våld på den plats och bland de människor som ska vara synonymen för stabilitet? Vad kommer att hända med barnen?

Barnkonventionen, en sammanfattning av Rädda Barnen:

Artikel 19

Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.

Artikel 26 och 27

Varje barn har rätt till den levnadsstandard som är skälig för att trygga barnets utveckling. Föräldrarna har huvudsakligen ansvaret för detta, men om de inte klarar av det, måste staten se till att det finns stödprogram för att säkerställa detta. Även barnets sociala trygghet ska säkerställas med tex socialförsäkringar som ska ges till familjer beroende på vilka tillgångar de har.