Skrivkramp - en obotlig sjuka

Där sitter du med datorn framför dig och stirrar fixerad vid den lilla blinkande pinnen. Ingenstans kommer du och den sorgligt blanka raden påminner dig bara om att denna oskrivna text redan ska vara två sidor lång. Rättstavad och felfri.

Nä, i slutspurten på varje termin kommer den fasligt fruktade och vanliga åkomman: skrivkramp. Den smyger sig in i sinnet och plötsligt är lågan till arbetslust lika bortblåst som kreativiteten. Död, utbrunnen.

Jag vet inte vad det kan vara. Antingen är det min egen dumhet som sätter hinder på vägen eller så har en liten sten av trötthet satt stopp för kugghjulen. Vad det än må vara så kommer inget fram.

Problemet för oss som tillbringar dag ut och dag in i ett klassrum, är att vi måste prestera. Oavsett hur enfaldiga eller trötta vi är. Trots att det enda som skulle tända vår utbrunna låga är en paus. En stund av vila, lugn och ro, där man inte behöver tänka på hur man stavar ”i alla fall” – sitter det ihop eller är det särskrivet? Eller om komma får placeras innan ett ”och”.

Men ta det lugnt. Du oroar dig inte i onödan. För samtidigt som din mentala förmåga är undermålig så tickar klockan obönhörligen. Ja, du har självfallet en deadline att hålla. Och om inte uppgiften skickas in kommer betyget slå i botten med ett definitivt: ”brak”.

Alltså finns det ingen annan lösning. Du måste helt enkelt pressa ur den sista hjärnkapacitet du har, ut över tangentbordet och sedan upp på de slokande sidorna.

Nu när jag sitter här och vräker ur mig min oro, stress och tristess (för att vara helt ärlig), kan jag inte hålla tankarna borta från en härlig strand. Vit sand mellan tårna och en klarblå himmel över mig. En lätt bris som smeker kinden och ljudet av rullande vågor i bakgrunden. Till och med en sandig badboll skulle vara välkommen att träffa mig rakt i ansiktet, bara jag fick smälla igen denna förbaskade dator.

Men nej. I stället för att sitta i en sådan idyll, läsandes en bok – där jag kan kritisera någon annans placering av kommatecken – så matar jag ut dessa stavelser. I vetskap om att en lärare ska se över raderna på jakt efter vacklande övergångar och svaga förklaringar.

Vad ska man då göra? Om möjligheten till ett välbehövligt andrum och solbränna är struket. Alternativet är väl att plocka fram de dammiga handspritsflaskorna och munskydden. Tråkigt nog hjälper varken rena händer eller två-meters-avstånd mot en våg av smittan skrivkramp.

Visserligen är rena händer inte ett skydd mot skrivkramp, men vinterkräksjukan har också skrivit upp sig i kalendern jämte kommande förhör. Därav är det med största vikt att handhygienen inte försummas. Det blir svårt att balansera datorn på toalettstolen samtidigt som du hostar upp dagens lunch.

Men sjukdomen verkar det inte finnas något skydd mot. Den kommer med vårens blomster och doften av annalkande prov. Eller vinterns julsånger vilka dansar hand i hand med lärares uppmuntrade fraser om terminens sista uppgifter.

Vänta lite! Det kanske är pollen som är orsaken till vårt lidande. Eller varför inte jullåtarna som på något magiskt sätt aldrig blir omoderna. De kanske är smittbärarna? En teori värd att undersöka.

Nu när vi äntligen kommit ned till textens sista stycke, står det klart. Det finns bara en utväg ur denna sjuka. Att åter sätta sig vid skärmen och den frenetiskt blinkande pinnen. En dagdröm om en lugn oas på näthinnan och handsprit i beredskap, (man kan aldrig vara nog försiktig). I väntan på att tiden retsamt rinner ut…

 Emma Erikson E2B